töntig eller barnsligt.
Jag kanske är töntig eller barnslig. Eller kanske båda två?
Jag vet inte riktigt men ibland känns det som att vad man än gör så kvittar det.
Hur bra det en blir så finns det tusen som kan göra saker bättre.
Hur mkt man än vill så finns det endå personer som vill mer?
Hur mkt man än förtjänar vissa saker så finns de dom som förtjänar så mkt mer.
Jag vet inte riktigt. Men ibland känner jag mig väldigt ensam och tom.
Eller ibland? Typ var och varannan dag är nog mer exakt!
Jag vet inte vad jag ska göra för att få känna mig hel igen.
Om jag nu någonsin har varit hel.
Jag börjar minsann tveka.
Det finns så många drömmar som jag har som aldrig kommer att bli uppfyllda.
Sen finns det drömmar som redan har blivit uppfyllda.
Och sedan krossade gång på gång...
Jag vet inte riktigt vad folk har för någon syn på mig som person. Och jag vet ärligt talat inte om jag vågar få reda på sanningen heller. Ibland vill jag verkligen vara helt anonym och skriva fritt vad jag tänker och funderar över. Skulle vara underbart att få flytta till ett helt nytt ställe där man inte känner någon, börja om på nytt och verkligen försöka få ens drömmar att bli verklighet.
Min verklighet. Min vardag. Mitt liv.
Men sen vet jag också att anledningen att jag fortfarande är kvar här är just för att jag fortfarande känner mig som mer anonym här än tex hemma i Västergötland. Annledningen att jag ännu inte flyttat ner igen är för att jag inte gett upp hoppet om att finna det jag söker här.
Fruktansvärt löjligt att tro att så länge man kämpar kan man finna.
När jag egentligen borde ge upp och åka hem och där kommer att finna ro på en sekund.
Nya lägenheten ger mig inte ro. Inte någonstans. Okay nu har jag inte ens sovit där en enda natt så vem vet. Kan bli bättre efter att sängen kommit dit. Men något säger mig att så är inte fallet. Jag vill inte bo där. Jag längtar tills jag ska flytta till nästa ställe. Och jag har inte ens flyttat in?! Jag är inte riktigt klok.
Ibland känns det verkligen ensamt. Ingen hör av sig. Ingen som peppar med en på olika utflykter och grejer. Ingen som drar med en på nya saker så man får chansen att lära sig något nytt. Inga nya vänner. Resemål eller ens ny miljö.
Jag blir så fruktansvärt irriterad och ledsen när folk inte förstår när man behöver dom som mest.
Men vad spelar det för roll att skriva olika saker på bloggen. Ingen orkar endå läsa längre text än "kolla mina nya skor" och sedan en hel drös med bilder på skorna. Eller så blir effekten falsk. Imårn hör folk av sig och undrar om vi ska gå på bio, ut å festa eller något annat tarvligt. Ja tack det undanbedes!
Jag kanske är världens töntigaste och barnsligaste. Men faktum är att ibland får man vara det också. Man behöver inte alltid vara så himlans mogen och vuxen och cool. Man kan också ha sina nergångar, även om man egentligen har helt okay liv utan större anmärkningar.
Men vem vet. Om några år när jag läser tebax på denna tid kanske jag skrattar för mig själv och tänker "där slog jag huvudet på spiken". För visst är det så? Det var alltid bättre förr....
XXX Jessie James
Jag vet inte riktigt men ibland känns det som att vad man än gör så kvittar det.
Hur bra det en blir så finns det tusen som kan göra saker bättre.
Hur mkt man än vill så finns det endå personer som vill mer?
Hur mkt man än förtjänar vissa saker så finns de dom som förtjänar så mkt mer.
Jag vet inte riktigt. Men ibland känner jag mig väldigt ensam och tom.
Eller ibland? Typ var och varannan dag är nog mer exakt!
Jag vet inte vad jag ska göra för att få känna mig hel igen.
Om jag nu någonsin har varit hel.
Jag börjar minsann tveka.
Det finns så många drömmar som jag har som aldrig kommer att bli uppfyllda.
Sen finns det drömmar som redan har blivit uppfyllda.
Och sedan krossade gång på gång...
Jag vet inte riktigt vad folk har för någon syn på mig som person. Och jag vet ärligt talat inte om jag vågar få reda på sanningen heller. Ibland vill jag verkligen vara helt anonym och skriva fritt vad jag tänker och funderar över. Skulle vara underbart att få flytta till ett helt nytt ställe där man inte känner någon, börja om på nytt och verkligen försöka få ens drömmar att bli verklighet.
Min verklighet. Min vardag. Mitt liv.
Men sen vet jag också att anledningen att jag fortfarande är kvar här är just för att jag fortfarande känner mig som mer anonym här än tex hemma i Västergötland. Annledningen att jag ännu inte flyttat ner igen är för att jag inte gett upp hoppet om att finna det jag söker här.
Fruktansvärt löjligt att tro att så länge man kämpar kan man finna.
När jag egentligen borde ge upp och åka hem och där kommer att finna ro på en sekund.
Nya lägenheten ger mig inte ro. Inte någonstans. Okay nu har jag inte ens sovit där en enda natt så vem vet. Kan bli bättre efter att sängen kommit dit. Men något säger mig att så är inte fallet. Jag vill inte bo där. Jag längtar tills jag ska flytta till nästa ställe. Och jag har inte ens flyttat in?! Jag är inte riktigt klok.
Ibland känns det verkligen ensamt. Ingen hör av sig. Ingen som peppar med en på olika utflykter och grejer. Ingen som drar med en på nya saker så man får chansen att lära sig något nytt. Inga nya vänner. Resemål eller ens ny miljö.
Jag blir så fruktansvärt irriterad och ledsen när folk inte förstår när man behöver dom som mest.
Men vad spelar det för roll att skriva olika saker på bloggen. Ingen orkar endå läsa längre text än "kolla mina nya skor" och sedan en hel drös med bilder på skorna. Eller så blir effekten falsk. Imårn hör folk av sig och undrar om vi ska gå på bio, ut å festa eller något annat tarvligt. Ja tack det undanbedes!
Jag kanske är världens töntigaste och barnsligaste. Men faktum är att ibland får man vara det också. Man behöver inte alltid vara så himlans mogen och vuxen och cool. Man kan också ha sina nergångar, även om man egentligen har helt okay liv utan större anmärkningar.
Men vem vet. Om några år när jag läser tebax på denna tid kanske jag skrattar för mig själv och tänker "där slog jag huvudet på spiken". För visst är det så? Det var alltid bättre förr....
XXX Jessie James
Här får du gärna printa ner en rad så lovar jag att skriva tebax! Vill du komma i kontakt med mig? Maila--> jessie.modell@gmail.com
Kommentarer som anses vara stötande mot mig eller mina nära raderas. Även spamkommentarer & kommentarer fulla med länkar raderas.
Postat av: Wysteriia
Kul att du är med och tävlar vännen <3
och en stor kram till dig, verkar som du behöver en? KRAM
Postat av: Lizzy
Ja jag kommer att vara i sydney pa nyar! och det skulle vara sa himla kul om du var har da!
Och ja, jag tycker ocksa att ALLt var mycket battre forr...och nar jag kommer hem ska vi hitta pa natt riktigt kul, inte ga pa bio eller ga ut och festa.. eller jo vi ska festa men vi kan gora nat annat ocksa!:D och du,vi kan vara barnsliga tillsammans:D Love you hun!!xoxoxoxoxoxoxo
Trackback
