ibland tror jag verkligen att det ligger någon sorts förbannelse över mig.
jag försöker verkligen att bete mig helt normalt men jag kan inte.
antingen är jag jätte glad eller så är jag helt nere i mig själv.
mitt finska temprament som dom brukar skoja om kommer fram när jag får kritik.
jag hatar kritik. jag brukar intala mig själv att jag är en sådan människa som tål det.
tål att höra sanningen. men så är det inte. inte om det är dåligt. då hatar jag mig själv mer än någonsin.

jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja när jag känner så här. jag går ner i mig själv och inåt. jag vill inget hellre än umgås med personer som betyder något för mig. hemlängtan är större än någonsin men jag vet att skulle jag åka hem så skulle jag bara komma trasigare tillbaka. jag pallar helt enkelt inte trycket.

äntligen kommer tårar som jag väntat på i några dagar nu. jag kan försöka med allt. se tragiska filmer eller olyckliga personer på tv osv osv. men dom kommer inte. men direkt när jag börjar rannsaka mig själv så blir det så. då kommer dom.
då vet jag att jag är männsklig iallafall. att jag inte bara går fram som ett jävla ångvält och krossar allt i min väg.
ibland känns det verkligen som att jag är helt misslyckad. jag vet inte varför men jag är en periodare helt enkelt.
mår toppen hela sommaren (eller?) och sedan går jag ner mig på hösten...men direkt när vintern och snön kommer kan jag bli glad igen....är det höst deprission tro? jag vill bara gå under jorden och ta hand om mig själv. jag orkar inte bry mig i andras liv, dom verkar endå inte bry sig i mitt liv...

jag älskar livet och jag vill leva det fullt ut...men som en jävla förbannelse så klarar jag inte utav det.
för mkt tråkigheter som hänt på hösten. JAG BEHÖVER ETT BRA HÖST MINNE!

jag vill bara gråta i din famn...