Såg den nyss för säkert 10:de gången.
Den berör mig på något skumt sätt varje gång.
Jag känner igen mig i alla 4:a karaktärerna.
Jag blir glad, förälskad, upprymd och ledsen.
Jag vet precis hur Carmen känner sig när hon ringer sin pappa.
Jag vet precis hur osynlig Lena känner sig brevid dom andra.
Och jag vet också hur glad hon blir när hon blommar upp.
Jag vet precis hur ensamma dom känner sig.
Jag skulle vilja kunna springa fritt och känna att jag lever.
För annars är jag rädd att jag inte känner mig levande längre.
Jag känner mig konstig och som en liten nolla.
Jag vet att jag har några få vänner. Men ibland räcker dom inte till.
Jag känner mig glad, förälskad, ensam och ledsen...