Jag vet inte riktigt vad det är. Men när jag loggar in på fejjan å ser att någon av mina släktingar skrivit till mig så blir jag riktigt varm i hjärtat. Spelar ingen roll om det är 3ord eller ett långt mail. Jag blir glad.

Kanske mkt för att jag inte har världens bästa kontakt med någon från min familj egentligen. Och det är väl mkt därför jag blir fruktansvärt sårad när folk jag bryr mig om knuffar iväg mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela. Jag förlorar en del av mig själv varje gång jag bryter upp något. Det tar en stund att bygga upp en ny mur och finns det något som det redan finns mkt utav så är det murar kring mig.

Jag är verkligen inte världens bästa syster, flickvän eller kompis. Men faktum är att jag aldrig utgett mig för att vara det heller. Är ni ute efter en perfekt person så har ni kommit helt fel. Jag är varken perfekt nu. Eller senare. Det är inte ett mål jag har. Där emot så har jag som mål att försöka utvecklas och bli bättre. Absolut!

Jag vet att mkt jag gör sker på ren impuls och ofta att jag är arg och ledsen. Självklart händer en hel del galna upptåg i samband med att sprit åker in och vettet åker ut. Jag kan förstå att folk känner sig hotade eller tycker att det är jobbigt när jag drar igång. Vissa kanske till och med är lite små rädda och känner sig trängda. Im sorry för det. Men jag har alltid varit en person som gillar att stå på scen, uppträda och synas. All publicity is good publicity?!

Jag vet att min familj inte medverkar så mkt i mitt liv. Och att jag är ganska mkt frånvarande ur deras. Och detta är saker som absolut påverkar mitt liv. Både på gott och ont. Ibland vill jag bara skrika högt och gråta floder över att jag inte kan ligga hemma i min lilla säng och längta ut i världen. Läsa en bok eller gå över till Janna. Medans jag i nästa sekund absolut inte vill hem för att jag vet att den där lilla byn kväver mig.

Jag är självklart glad över att kunna lyckas själv. 100mil ifrån mina nära och kära. Att jag har ett jobb. Eget boende som jag själv valt ut och fixat. Att jag har 2söta änglar som alltid finns där för mig. Och jag har ju faktiskt riktigt bra vänner här uppe också. Även om det ibland blir massa jävla strul och att folk halvt som halvt stryper en. Rykten går ju aldrig att komma ifrån heller även om man tror att "det blir bättre när jag växer upp".

Det gäller att ta vara på dagarna som kommer. Dom går aldrig att få i repris. Det vet jag mkt väl. Tyvärr har jag en tendens att övertänka och försöka att lösa alla mina problem själv. Även när jag vet att det inte går. Ibland är det riktigt skönt att ha en vän att få berätta allt för. Den vännen söker jag dock fortfarande efter. Tyvärr går alltid något snett när jag tror mig ha hittat personen i frågan. I dagens läge sitter jag med för mkt tankar och grubbel över både det ena och det andra.

Ibland funderar jag på att boka in en tid hos en psykdoktor bara för att få berätta allt till en person som verkligen inte får berätta det vidare. Men bara ibland. Sen blir jag livrädd över att jag aldrig ska få lämna rummet och jag ser mig själv tillbringa resten av mitt liv i en madrass-cell och krama mig själv- tröja.

Men i slutändan när jag sitter och grubblar och tänker på ditt och datt så kan jag endå konstatera. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag har det mesta jag vill ha och resten är på väg också. Jag vet att jag kan få allt. Precis allt. Det tar bara lite tid ibland. Och jag vet att även om jag skulle haft en bästa vän att berätta allt för utan att denne skulle dömma varken till eller från så skulle jag endå sitta här å tänka och grubbla...

but still im happy!
XXX Jessie James