Ibland är det jobbigt att man har en såpass välbesökt blogg. Jag tycker det är kul med folk som besöker min blogg. Helt klart. Men att inte veta Vilka och Hur dom personerna tror att man är...det är lite små jobbigt.

Det är också jobbigt när det händer saker i ens liv som man gärna skulle vilja få ur sig, men inte kan.
Och speciellt när det är grejer som händer på jobbet, bland vänner eller kanske i familjen.
Man, eller iallafall Jag. Vill gärna skriva av mig. Jag behöver skriva även om det egentligen inte kommer ut det jag på riktigt vill säga. Ibland kan jag sitta och skriva långa stycken å sedan bara radera dom rakt av.

Jag vet att jag inte är en god vän just nu. Jag vill egentligen inte umgås med någon annan än Darling å hundarna. Jag behöver dock umgås med andra då jag lätt drar mig undan å sedan gärna trivs lite för mkt med att bara vara själv. Jag vill inte gå tebax i tiden. Jag vill inte bli 19år igen å bara umgås med min pojkvän. Jag gillar att ha vänner. Jag gillar att dagligen prata med både den ena å den andra. Men jag vill inte bara ha internet vänner. Jag vill inte behöva sitta uppe hela natten för att kanske till sist hitta en människa som orkar lyssna. Lyssna på mig.

Jag är jävligt ego å precis som alla andra vill jag att folk ska berömma mig, tycka om mig för den jag är. Gilla mig å puscha mig till att bli bättre å tro på det jag vill göra å det jag ska göra. Jag är rädd för att misslyckas. Men jag är faktiskt ännu mer rädd för att inte försöka. Tänk om jag bara sitter här å väntar på att bli gammal å misslyckad?!

Jag säger absolut inte rätt saker, jag tänker inte ens rätt. Jag har konstiga värderingar å mkt av det jag säger är säkert bara ren jävla bullshit. Men ibland måste de ju komma ut rätt saker, eller åtminstonde roliga saker. Även den som misslyckas ibland, kan lyckas...eller?!