Jag vet precis varför jag drömmer mig bort.
Varför jag hoppas på att komma längre och uppåt i livet.
Jag vet varför jag önskar mig en stor kärleksfull familj.
Jag vet att det har med min egen sits att göra. För att
jag bor så långt ifrån familjen. Egentligen har det inget med avståndet
att göra. För det har aldrig spelat någon roll. Det är hurvida man offrar sig och
vill något. Och i min familj så är vi kanske inte likadana som i era familjer.

Här om dagen blev jag fruktansvärt ledsen. Jag kände mig verkligen
riktigt sviken. Jag vet att Darling förstår mig i just den frågan. Men i alla annat då?
Hans familj är underbar och dom hör av sig till honom dagligen för att kolla att allt är bra.
Kolla så att allt fungerar och disskuterar framtid mm. med honom.
Mina föräldrar bryr sig säkert om mig. Men inte på det sättet jag skulle behöva.
Känns som man hänger ut dom när man skriver så här i bloggen.
Men jag älskar dom jätte mkt. Även om jag i princip aldrig säger det till dom.

Jag önskar att jag hade en bättre relation till dom. Men då vi har helt olika
syn på i princip allt i livet så känns det väldigt tungt. Vi har inte speciellt mkt gemensamt
och det enda vi just i dagsläget har gemensamt är våra gener. Tråkigt men sant.

Man kan inte ha ett förhållande med någon som inte själv anstränger sig.
Jag orkar inte själv dra alla stån till stacken eller börja om från början.
Och jag kan inte själv resa dit hela tiden eftersom jag har ett liv här.
Dessutom är inte det mitt hem där nere och jag blir en gäst i mitt förra hem.
Bara det känns konstigt. Och att man sedan missat så himlans mkt eller inte ens träffat folk
som dom andra pratar om. Ja det känns...

Jag tror också detta gjort att jag värdesätter Darling extra mkt just nu.
Vilket verkligen bara är positivt. Men det känns som att mina föräldrar
också borde vara en del av mitt liv och att dom borde höra av sig oftare.
Inte bara vid dödsfall eller liknande, om ens det. Dom verkar tro att dom redan talat
om allt för mig. Eller att någon annan redan gjort det.

Tänk om jag skulle få höra att dom var stolt över mig. Att dom frågar vad jag tänkt
i framtiden och faktiskt tycker att det är en bra ide. Jag vet att det inte kommer hända.
Men att drömma sig bort och önska. Är det fel? Eller väntar dom sig att jag ska höra av mig 
för att tala om för dom att jag är stolt över dom? 
Jag vet precis varför jag drömmer mig bort.

XXX Jessie James