Okay det är inte bara "en sak" som irriterar mig.
Nä om jag tänker efter så är det flera hundra säkert.
MEN jag tänkte på iallafall EN SAK...speciellt EN grej.

När jag gick i skolan så var vi ett jävla nice gäng som umgicks.
Vi hängde ihop i skolan. Vi hängde ihop efter skolan.
Vi hängde ihop på helger å ja vi umgicks mesta tiden överlag.

Nu efter att skolan är slut har man ju såklart tappat kontakten med dom alla.
Men det som irriterar mig då är ju att det känns som det är jag som måste ta kontakt
för annars händer inget. Och självklart så hänger i princip alla dom andra ihop titt om tätt.
Men då utan mig. Okay jag vet. Det har hänt en hel del skumma grejer som gör att det är en liiiiten knorr
på tråden. MEN som vanligt är det faktiskt något som jag kan kringse. Jag är inte den som e den!
Fast det e klart. Frågan är om jag faktiskt vill umgås med dom överhuvudtaget?!

Vissa utav dom har på något sätt "motarbetat" från första början. Och jag tror att denne personen är väldigt glad över att slippa ha mig i "deras liv". Nu får ju hon färga hår, fransar å nopra å pilla å fixa. Så som hon gjorde innan jag kom in i bilden. Perfekt för henne! Jag är inte direkt avis. Jag får ju fortfarande göra sådant fast med mina kära vänner som jag hänger med nu.

Jag kanske inte är lättast å umgås med. Jag kräver ju ganska mkt uppmärksamhet å älskar självklart att prata om mig själv. Högt å tydligt gör jag klart för folk hur vida dom e knäpp eller har fel uppfattning om något.
Ibland ger jag inte ens vissa någon chans att försöka göra sin röst hörd. Varför?! Ja jag orkar väl inte lyssna på någon jävla mus! Men sedan har jag också mina stunder då jag hittar några guldkorn bland allt sand. Folk som jag gillar att lyfta fram och försöka ge dom bättre självförtroende å ge dom kraft att prata högre. Folk som jag själv stod bakom flera gånger. Inte för att jag alltid hade något att säga osv. Utan för att visa att jag stöttade.
Folk som jag tyckte var söta å trevliga. Men som andra kunde uppfatta lite konstiga. Jag gillar nog konstiga folk!

Men det jag tycker är tråkigt är att folk man verkligen umgicks med. Som blev som ens bästa vänner. Som fanns där å stöttade. Som man delade hemligheter med. Som man verkligen älskade bara försvinner ur ens liv.
Jag kanske bara är löjlig å blev sentimental över något. Men det finns så himlans mkt bilder å minnen från "den tiden" och jag vet inte riktigt vem eller vad jag ska dela det hela med...

jaja what ever. tror knappast någon av dom läser min blogg heller. Och jag har ju som folk jag umgås med när jag har tid och lust. Men det hade ändå varit kul om man fick en chans att se hur alla mognat å gått vidare. Vad folk gör osv...

XXX Jessie James