Det är inte det att jag inte tror att jag någonsin kommer bli glad igen.
Det är inte heller så att jag klandrar honom...
Jag förstår mkt väl. Jag orkar knappt med mig själv just nu.
Och det är väl där halva problemet ligger....!

Just nu är jag varken sugen eller mottaglig för några framtida planer om förhållande osv.
Jag känner mig mest livrädd. Jag ska liksom ut i singel djungeln igen. JAG?!
Hur dejtar man? Vart hittar man folk? Vem umgås man med? Hur hur hur va va va?!

Samtidigt känner jag ändå på något konstigt vis ett inre lugn. Jag kan göra i princip vad JAG vill.
Förstår ni? Jag kan flytta, resa eller ja...om ekonomin tillåter vill säga ;P
Jag kan göra vad jag vill. Utan att egentligen tänka på konsekvenserna...

Även om jag mår dåligt så låtsas jag hela tiden att må bra. Det är därför jag får mina panik attacker.
Genom att låtsas som att jag inte behöver prata å älta det hela. När jag tränger in mina känslor å bara
lever livet. Framåt kommer jag, i tiden. Men inte känslomässigt.

Jag tycker det är väldigt viktigt med slut. Ett bra avslut. Det har jag aldrig förrut tyckt.
Jag har rasat in i nya förhållanden efter att det gamla tagit slut. Lite "hitta en ny så du kan lämna den gamla".
Det var min taktik. Eller, "va så odräglig du kan så han hatar dig å lämnar dig!" Allt är lättare än att bara
bestämma sig å vara mogen å säga hur man vill ha det...

Men nu känner jag inte längre för att leka. Jag kommer säkert att uppskatta å gilla min lilla singel tid senare..
Men jag vet också att det inte är vad jag vill egentligen. Jag vill bo å leva ihop med någon, föralltid!
Dock kan man varken tvinga någon eller vänta på att läget ska förändras. Så då får man leta vidare.
Jag kanske hela tiden har haft min framtid rakt framför näsan på mig utan att se den, men nu har jag en chans.
En chans som jag inte tänker strunta i.

En chans att hitta mig själv. Klara mig själv och att älska mig själv igen.
Det finns säkert tusentals killar å tjejer i min situation å jag kanske är lite egoistisk
som bara ser allt ur min synvinkel. Men som sagt, mina känslor är inte lättast å ha å göra med.
Men för att få någon slags kontroll å självrespekt så måste jag rida ut vågen av känslor...

Ni kanske tycker att min blogg är deprimerande å att jag bara tjatar om hur dåligt jag mår.
Då får det stå för er. Som sagt. Min blogg är min "dagbok" och jag skriver ALLT som jag känner för.
Det kommer att dyka upp både bilder å tävlingar å en hel del annat. Men just nu kretsar mitt liv
på hurvida jag tar mig upp ur sängen eller inte. Och för att kunna leverera roligheter måste det ske roliga saker.
Och ibland orkar jag helt enkelt inte dela med mig av allt heller...

För att kunna älska någon annan måste du lära dig att älska dig själv.
Ibland är det inte menningen att det ska hålla hela livet å man kan inte tvinga det.
Ibland får man känna sig slagen å mörbultad för att i nästa stund klä
sig i bubbelgums rosa å vingla på krogen!
Ibland är det skönt att bara strunta i allt å gå dit näsan pekar.

Att allt känns som en lögn ibland är också patetiskt.
Lögnen blir inte verklighet förens man skiter i att ta reda på sanningen.
När man slutar konversationen för att det inte finns mer att säga.
Så länge det finns gråt, skrik å tårar så finns det känslor.
Det är när man börjar leva för sig själv och för sin egen skull som allt är skit samma.

Man har alltid val i livet. Väljer man en dörr, stängs en annan.
Låser du en dörr öppnas ett fönster. Osv.


Jag tror inte direkt på gud. Men jag tror på att man endast utsätts för prövningar man klarar av.
Klarar man inte av dom så märks det. Men detta är inte en sådan.
Jag antar utmaningen och kommer att klara den. Tids nog.
Men tills den dagen kommer då jag kan tänka på tiden vi haft ihop utan att fälla en tår.
Tills den dagen ska jag känna sorg, smärta och ilska över allt som hänt.
För ifall jag inte skulle känna något skulle det inte betyda något.
Och tro mig. Det här betytt väldigt mkt!

Blev ett långt inlägg. Men det behövs ibland....