Tänk så fort livet kan ändras...
Det känns verkligen som jag sovit i över ett halvår.
Att jag nyligen vaknat till liv.
Jag är fortfarande inte helt säker på det här
med att vara ute, umgås eller prata med folk.
Jag känner mig väldigt skraj.
Kanske konstigt tycker ni, men då får ni tycka det.
Jag har inte umgåtts med i princip någon sen i somras
om det inte varit alkohol inblandat.
Med detta menar jag verkligen inte att jag druckit speciellt ofta.
För det har jag inte. Bara det att jag helst undvikit å inte orkat med folk.
Att folk har kännt sig till sido satta eller liknande får stå för dom.
Det är egentligen inte mitt fel att det blev så här.
Det är bara en följd av deppighet och en hel del ångest.
Det är mkt känslor som dragits upp på ytan å verkligen
sköljts av. Många händelser som bearbetats under
årens gång men som inte förens nu fått både klarhet
och kanske till å med grävts ner för gott.
Jag vet att det finns en väldigt stark tjej inom mig.
Kanske rent av en mogen kvinna. Men för att hon ska få
komma fram å vara den jag vill så måste en hel del
saker få redas ut. Allt jag ville vara att reda ut skiten.
Ibland går inte allt som man vill.
Den senaste månaden har varit ett rent helvete och många dagar har
jag i inte ens tagit mig upp ur sängen.
Livrädd för grannar, att någon ska dyka upp
eller veåfasa, tänk om någon skulle ringa?!
Det finns alltid förklaringar till varför man gör vissa saker.
Ibland inte helt logiska. Ibland bara väldigt konstiga.
Men det finns alltid en annledning till varför man gör si eller så.
Jag får väldigt lätt ångest om något tränger sig på i mitt liv.
Att man ska göra något, ett möte eller liknande.
Självklart vet jag innerst inne att det är just det här mötet
som faktiskt kan rädda mitt liv. Jag vill varken må dåligt
eller gå runt med ångest över att inte kunna vara bland folk.
Jag tror absolut inte att detta är obotligt eller behöver behandlas med
diverse olika lyckopiller (ska jag nämna ångesten över att jag känner mig psykiskt sjuk?)
Jag tror att bara man hittar sin egen väg tillbaka så klarar man det.
Jag tror på att man bara får så svåra uppgifter som man själv kan klara av.
Ja alltså i livet. Allt har en menning å jag vet att jag genom den här tiden bearbetat
många års problem som legat gömd. Och troligen skulle varken de ena eller det andra
kommit fram vare sig nu eller kanske inom 20år. Men nu har dom gjort de och jag kan gå
vidare å släppa ångesten, inte över allt. Men mkt ligger begravet. Eller kommer att begravas.
Det spelar ingen roll vad som händer i mitt liv på vissa plan, jag kommer ändå alltid
att tro på ödet. På att är något menningen så kommer det att bli så.
Jag kommer aldrig att tro att kärleken dött. För jag vet att hur det än blir i framtiden
så finns det en hel massa kärlek.
Om inte kärleken är menad till mig. Sure.. Men jag har för mkt kärlek inom mig för
att jag någonsin ska låta lågan slockna...
Att jag nyligen vaknat till liv.
Jag är fortfarande inte helt säker på det här
med att vara ute, umgås eller prata med folk.
Jag känner mig väldigt skraj.
Kanske konstigt tycker ni, men då får ni tycka det.
Jag har inte umgåtts med i princip någon sen i somras
om det inte varit alkohol inblandat.
Med detta menar jag verkligen inte att jag druckit speciellt ofta.
För det har jag inte. Bara det att jag helst undvikit å inte orkat med folk.
Att folk har kännt sig till sido satta eller liknande får stå för dom.
Det är egentligen inte mitt fel att det blev så här.
Det är bara en följd av deppighet och en hel del ångest.
Det är mkt känslor som dragits upp på ytan å verkligen
sköljts av. Många händelser som bearbetats under
årens gång men som inte förens nu fått både klarhet
och kanske till å med grävts ner för gott.
Jag vet att det finns en väldigt stark tjej inom mig.
Kanske rent av en mogen kvinna. Men för att hon ska få
komma fram å vara den jag vill så måste en hel del
saker få redas ut. Allt jag ville vara att reda ut skiten.
Ibland går inte allt som man vill.
Den senaste månaden har varit ett rent helvete och många dagar har
jag i inte ens tagit mig upp ur sängen.
Livrädd för grannar, att någon ska dyka upp
eller veåfasa, tänk om någon skulle ringa?!
Det finns alltid förklaringar till varför man gör vissa saker.
Ibland inte helt logiska. Ibland bara väldigt konstiga.
Men det finns alltid en annledning till varför man gör si eller så.
Jag får väldigt lätt ångest om något tränger sig på i mitt liv.
Att man ska göra något, ett möte eller liknande.
Självklart vet jag innerst inne att det är just det här mötet
som faktiskt kan rädda mitt liv. Jag vill varken må dåligt
eller gå runt med ångest över att inte kunna vara bland folk.
Jag tror absolut inte att detta är obotligt eller behöver behandlas med
diverse olika lyckopiller (ska jag nämna ångesten över att jag känner mig psykiskt sjuk?)
Jag tror att bara man hittar sin egen väg tillbaka så klarar man det.
Jag tror på att man bara får så svåra uppgifter som man själv kan klara av.
Ja alltså i livet. Allt har en menning å jag vet att jag genom den här tiden bearbetat
många års problem som legat gömd. Och troligen skulle varken de ena eller det andra
kommit fram vare sig nu eller kanske inom 20år. Men nu har dom gjort de och jag kan gå
vidare å släppa ångesten, inte över allt. Men mkt ligger begravet. Eller kommer att begravas.
Det spelar ingen roll vad som händer i mitt liv på vissa plan, jag kommer ändå alltid
att tro på ödet. På att är något menningen så kommer det att bli så.
Jag kommer aldrig att tro att kärleken dött. För jag vet att hur det än blir i framtiden
så finns det en hel massa kärlek.
Om inte kärleken är menad till mig. Sure.. Men jag har för mkt kärlek inom mig för
att jag någonsin ska låta lågan slockna...
Här får du gärna printa ner en rad så lovar jag att skriva tebax! Vill du komma i kontakt med mig? Maila--> jessie.modell@gmail.com
Kommentarer som anses vara stötande mot mig eller mina nära raderas. Även spamkommentarer & kommentarer fulla med länkar raderas.
Trackback
