kul fakta.

Det går åt ca 7meter tyg för att göra en kilt!
Facinerande :)

Familjen är bäst?

Ibland blir jag riktigt jävla less på min familj.
Jag har sådan hemlängtan å försöker bjuda in dom gång på gång in
till mitt liv och skriver blogg å låter dom läsa om det mesta som händer i mitt
lilla liv. Visar bilder på hur det ser ut här hemma, bilder på allt möjligt knasigt...
Både bra å dåligt...Från mitt liv.

Och så gång på gång blir man halvt chockad över sådant man får, eller vänta INTE FÅR reda på.
Yttligare en gång har dom gjort det. Ännu en gång har dom skitigt i att tex skicka ett litet sms.
Och lagom nog så fyller min far år imorgon å jag måste bestämma mig, ska jag ringa och gratulera honom
detta året eller ska jag skita i det...

När man fått reda på att syrran är gravid för att ens bästa kompis i telefonen skojar om det...
Får ett sms av brorsan att NU är hon här - hans dotter.
Och sen ser att oj typ runt den 25mars detta året så fick min "plast" syster en tjej.
Är det okay? Är det så här det är?!
Vad kommer här näst? "oj har ni gift er...så kul...å tack för inbjudan ;P"

Well well. Jag är så glad för eran skull. Men jag förstår inte varför ni inte kan berätta.
Jag har sån jävla lust å flytta utomlands utan att säga något å skaffa 100barn när ni håller på så här.
Även om jag skulle vilja skita i att berätta ditt å datt för er så kommer jag aldrig ALDRIG att bete mig
som er. För så gör man inte. Det är inte så en familj ska hålla på! Jag är riktigt besviken.

Nä det är faan inte konstigt att man mår skit över att man inte känner sig hemma någonstans å att man alltid känner sig utanför.  Vi ser väl hur det blir nu när typ alla mina bästa vänner får barn det här året. Dom har iallafall berättat att dom är gravida. Men mer än så är man väl inte direkt inblandad i det hela heller så.

Man hör om folk som får sms "nu är det på gång" och massa uppdateringar under tidens gång osv.
Men nä. Om jag får reda på att någon fötts samma år i min familj så bör jag väl vara glad.
För tydligen är sms å telefoner inget som används om det inte är så att dom behöver något.
Man kollar inte bara så att någon mår bra. Nä, så funkar det inte...

Jaja blev långt inlägg men jag är så jävla besviken. Och det lär bli fler besvikelser i år...!

Sikta mot högre höjder eller sänka sina krav?

En av mina (sjuka) Ex brukade skoja om att jag borde bli fet, för då skulle han vara säker på att ingen annan ville ha mig. Är det så man ska tänka? Måste min nästa partner vara ful å fet för att jag ska vara säker på att ingen annan vill ha denne? Och måste jag själv gå upp i vikt för att personen i frågan ska bli mer självsäker på sig själv?! Jag tycker det verkar sjukt. Varför kan jag inte träffa självsäkra killar som varken stör sig på att jag håller på med modellande, träffar mina killkompisar eller har festa, som en hobby?! Nej jag tycker det är fel. Jag vill inte sänka min standard på killar bara för att vara säker på att jag inte kommer bli lämnad. Det är inte så det fungerar. Jag vill visa upp min partner stolt och glatt för alla. Inte skämmas! Och varför ska killar alltid vilja ha en snygg, vältränad kropp medans dom är singlar och sen låter dom sig själva förfalla utan att ta upp det hela igen?! Det samma gäller btw för tjejer. Jag tror dessutom vi är ännu latare och egentligen inte alls bryr oss lika mkt. Förens den där dagen vi kikar in i spegeln och ser att "Oj här har vi gått upp 15kg för mkt..." Men det vi ska komma ihåg är att det inte är för sent. Inte alls. Det är bara att sätta igång. Jag kommer aldrig sänka mina krav utan alltid (hoppas jag) sikta mot högre höjder...!

Beslut att fatta.

Igår fick jag ett mindre roligt samtal. Vet inte riktigt hur jag ska göra nu.
Hade varit så lätt om man ägt ett hus. Men nu gör jag inte det.
I vilket fall som helst så kommer Angel hem igen.
Hon kommer imorgon och det ska bli härligt att träffa lill gumman igen.
Dock måste jag redan nu börja kika på nytt hem åt henne igen, vilket inte alls
känns kul på något sätt. Jag tog beslutet för att jag jobbar så långa pass och det är inte
ett kul beslut när man älskar någon så mkt. Men jag måste tänka på hennes bästa.
Och eftersom de flesta dagmatte-grejer man haft bara strular till det och ger mig mer problem
än nytta så vet jag inte...

Hur kan man älska någon/något så mkt att det gör ont i hjärtat varje gång man tänker på henne?
Angel är verkligen en helt underbar hund och folk som inte förstår det går verkligen miste om något.
Jag vill inte gå miste om världens bästa hund och vi har klarat oss igenom så himlans mkt.
Men ibland går det helt enkelt inte. Och då mitt liv mest är jobb och fest så hinner jag inte med henne.
Även om jag skulle hinna med henne så jobbar jag ändå så långa pass och eftersom hon inte alls trivs med
på jobbet å tycker att det är tråkigt att bara "vara". Så funkar det helt enkelt inte.

Åhh va jag önskar att jag hade ett hus med hundgård. Men jag vet inte ens vart jag vill bo så det
är inte ens lönt att jag kikar på hus, egentligen. Är så himlans klyven på ifall jag ens ska bo kvar i Umeå eller inte.
Har så himlans mkt saknad å längtan neråt igen, men jag är inte säker på hur jag ska göra.
Jag måste helt enkelt ta beslut. Frågan är om jag kan göra det själv?!

Spoti-fly?

Hahaa jag må vara sämst. Jag trodde det hette spotifly. jaja. kul. tur ingen hört när jag
stolt sagt att jag minsann har spotifly på min dator ;P haha skämmigt...

sämsta fittorna?

Är det något jag inte tål så är det folk som är fejk.
Dom som ljuger, spelar spelet å utnyttjar.
Sånna folk som inte bryr sig. Om något.
Dom bara kör rakt fram och bryr sig inte vem dom trampar på.

Sånt folk som inte bryr sig om vem som är deras vänner eller inte.
"hon är rolig" så då umgås dom med "henne" istället.

Eller så har vi det bästa exemplet på fittor.
Dom som ser att "oj nu dejtar hon honom" bäst jag lägger mig i.
Folk som överhuvudtaget egentligen inte behöver snutta luften kring
den personen är plötsligt som en hök där.

Oj förlåt. Dum jag är. Det är inte det bästa exemplet.
Det bästa å sämsta exemplet på falska personer är dom som står
en närmast och sedan ljuger, sviker och LIGGER MED ENS KILLE/EX!
Hurra för er. Ni är dom sämsta slamporna som finns och jag hoppas
solen alltid ligger i moln för er.

Kloka kommentarer.

Fick en kommentar som fastnade i huvudet.
En av många kloka kommentarer som jag fått av er, mina kära läsare :)

Brandon Lee om inga problem, hakuna matata!:
Man lär sig att uppskatta de fina stunderna när de dåliga dyker upp,.livet är som en galen åktur på en berg och dalbana,det gör ont ibland att leva,.men det ska göra ont att leva, annars lever man inte, utan bara existerar. Ha det fint.


Det tycker jag var väldigt bra sagt. För det stämmer, tror jag.
Man måste känna något, annars lever man inte. Bara existerar!
Och varför skulle någon bara vilja äta leva dö?!
Ha en bra dag ute i solen, ni som kan! :)

Saker som irriterar mig.

När folk påstår att "men det är ju inte våran stil" när man försöker hitta på nya saker, umgås med nytt folk eller kanske rent av är bjuden på något man inte förut testat. Eller vill ge något man testat en ny chans.

Allt blir vad man gör det till. Och jag tycker att nya saker är underbara!

När folk inte förstår att man inte har med vissa saker att göra, när dom bara drar en över samma kant som alla andra. När dom inte alls tänker innan dom kläcker ur sig påståenden.

Folk uppfattar verkligen saker på olika vis och det är en utav sakerna till att man alltid överraskas och njuter av att umgås med vänner, bekanta och nytt random folk.
Man måste förstå att folk har olika bakrunder, olika tankesätt och olika saker att se på allt.


Är man missnöjd över något i sitt liv, varför tar man inte tag i det istället för att klaga?

Visst det kan vara svårt att förändra allt över en natt. Men folk förändras och vissa saker är inte kanske längre sådant man prioriterar?! Och det man prioriterar måste komma i första hand.

När folk chockeras över att man gjort något bra.

Går folk runt och tror att man är inkompetent och inte kan något?!

När man får skit för att man försökt medla eller hjälpa folk att lösa sina oändliga och löjliga tvister.

Varför ska man alltid behöva ta skit för att folk skäms över att dom själv inte klarar av att lösa allt?
Ibland behöver man hjälp. Tacka och ta emot.

Varför tror folk att dom måste göra sig "så mkt bättre" än det dom är? Vore det inte spännande och mer rättvist att faktiskt dela med sig av sådant som faktiskt är på riktigt?

Den här borde jag ta åt mig av.

Det var lite av vad som rör sig i mitt huvud 2 day...

My needs are simple. All i want is everything!

Och jag vill helst ha allt på samma gång.

Eller nja kanske inte alltid...
Ibland är det skönt att få "jobba" för att få något.
Och vet jag att jag VERKLIGEN vill ha något.
Then i do everything to get it!

Och jag vet precis vad jag vill ha. And i will take it!

"You say love is everything you need, maybe your right, but sometimes you do need to eat"

Kiss me kiss me kiss me!

Hoppas ni har en underbar påskhelg!

Det där med att äga.

Jag vet inte riktigt vad det är.
Men det är så skönt att äga saker.
Ni vet istället för att låna...

Tex. Jag kan låna böcker på bibblan eller av andra, men det är när det är MIN EGEN bok
som det känns bäst att bläddra å läsa i den. Och jag behöver inte stressa eller känna någon press.
Det är MIN bok.

Det samma gäller väl i princip med allt anat också.
Jag gillar att äga saker. Jag gillar att jag kan ta fram dom och kika på dom.
Precis när jag vill. Hur jag vill och jag kan göra vad jag vill med dom...

Sen finns det dock vissa saker jag inte vill äga.
Aldrig någonsin.
Tex. Personer.
Folk i min omgivning.
Nej tack!

Men ett par nya skor på hyllan eller böcker i mitt lilla bibliotek...
*me like*

missar mkt?

Det känns som jag missar så himlans mkt...
Som att jag egentligen inte får vara med riktigt.
Jag lever, jobbar och är. Men endå inte.



Sitter å kikar på lite olika bloggar och vips var jag inne på andras.
Inte bra alls. Det känns som jag missat hur mkt som helst.
Men ändå inte. För det är inte mitt liv längre. Och även om jag kanske
"bryr" mig så är det ändå som sagt var inte mitt liv längre.
Jag har mitt eget. Som tur är. Och det är väl därför som jag just nu inte riktigt
orkar uppdatera allt för mkt.


Jag vill inte skriva för mkt just nu för jag vet inte riktigt vars jag har mig och mina tankar.

Jag längtar så himlans mkt till maj. Eller kanske ännu mer till efter maj.
Men vi får väl se vad som händer...


Ibland vill jag inte annat än bara strunta i allt. Medans jag i nästa stund förstår hur mkt jag redan missat å
mår dåligt över. Alltså kan jag inte skita i allt och missa ännu mer. Nej det funkar helt enkelt inte.


Jag trivs jätte bra på mitt jobb.
Trodde faktiskt aldrig att jag skulle trivas så bra som personlig assistent igen.

Men det gör jag. Och hundarna är välkomna och det är great!

Jag vet att jag är en grubblare men ibland är det nästan lite jobbigt.
Tänk om man bara kunde stänga av ibland. Tänk så skönt det skulle vara...

Nej, det blir en lugn helg för mig. Mkt jobb men det kommer bli skoj :)

drömmer mig bort...

Idag har jag verkligen drömt mig iväg.
Drömmer om en större lägenhet med walk in closet.
Ett hus med högt i tak, en ny säng och sååå himlans mkt mer.
barn barn barn...

Känns lite konstigt att alla ens planer på sista tiden har fått en total omvändning.
Singel liksom. Vad ska jag egentligen hitta på?

Jag trodde att jag skulle ha barn som ung. Bara för att det kändes så rätt.
Dock har det absolut inte känts rätt med dom jag varit ihop med...utom en.
Och enligt honom så är jag inte redo för barn? Ganska kul att vissa inte vågar stå
för att dom själva inte är redo. Och jag känner inte att jag IDAG vill ha barn.
Men ja, jag vill absolut ha barn innan jag är 30. Jag vill ju ha många barn!
Då måste man börja i tid ;)

fast jag har läst att det är större chans till tvillingar efter 30... ;)
Och tvillingar eller fler är faktiskt en dröm jag haft sedan liten.
Vore super mysigt. Även om vissa påpekar både det ena å det andra negativa.
Självklart kommer jag vara glad för de barn jag får och man kan alltid adoptera.

Jag vet. Kommer knappast få någon kille om jag tänker i mina barn-banor.
Men å andra sidan så bör den jag träffar vara mkt medveten om att jag inte har
tänkt ha endast ett barn. (Ja det kan nog förändras när den ska ut osv...)
Och även om jag nu känner för barn så är det väldigt mkt mer jag vill göra i livet.
Jag vill resa, inreda, köra rally och kanske hoppa lite fallskärm?!

Men det är så många underbara som ska ha barn så man kan inte låta bli att drömma sig bort <3

3020.

Jag har nu ett mkt långt tag haft funderingar på att sluta blogga.
Men jag kan som inte riktigt släppa det...
Vare sig tanken på att blogga eller att sluta blogga.
Jag tror inte jag skulle klara mig speciellt länge utan min lilla blogg.
Frågan är om man skulle göra en helt ny underbar blogg? Eller fortsätta här?

Jag har nu skrivit över 3000 inlägg här.
3020 för att vara exakt. Känns konstigt att 3000 tankar och funderingar å dagliga påhitt
bilder mm. ligger öppet för er alla att läsa. Men å andra sidan vad har jag att dölja?!
Inte har jag tänkt skämmas för sådant jag tyckt, tänkt eller varit med om.

Nej på något sätt kommer jag att fortsätta. Kanske inte lika mkt som förrut, eller vem vet?
Kanske det blir en tvärvändning snart å jag börjar blogga massor igen?!

Bloggen är som sagt min. Och jag älskar att skriva, när jag själv vill. Jag orkar inte låtsas
att jag är någon annan än mig själv. Jag kanske inte alltid svarar på alla kommentarer på en gång,
eller orkar kommentera hos folk för att få dom att "klicka på min blogg".
Jag orkar egentligen inte bry mig om statistik,även om det är kul att veta vart ifrån folk trycker sig in
på bloggen, vilket namn, vilken stad och hur lång tid dom hänger på bloggen.

Jag kanske inte är den mest personliga just nu, men det är för att jag själv tänker väldigt mkt.
Jag umgås dessutom med folk och jobbar en del igen.
Livet går som sagt vidare och jag älskar det! Jag hoppas att våren kommer snart.
Jag behöver lite värme :)


Vägen tillbaka är inte alltid så lång som man tror, men nog är den krokig alltid!

thats life?

Bättre att vara lycklig och rik än å vara fattig och olycklig...!

Ibland är det knasigt hur livet titt som tätt ändras. Hit å dit å fram å tebax!
Man kan verkligen bara lita på sig själv och på att man själv väljer rätt.
Fast å andra sidan, tänk så tråkigt om man hela tiden valt rätt...
Ibland är det lite små kul att tänka tebax på alla galna minnen.

Ibland är galna minnen allt som behövs för att man ska kunna gå vidare.
Man hittar på nya saker och träffar nytt folk. Men struntar i det som hänt
och ser framåt. Man gör nya minnen...

Ibland är det så lite som förändrar folk så himlans mkt.
Men som tur är kommer det alltid gott ur allt ont.
Ibland trillar poletten ner och man förstår det man inte förstod förrut.

Det känns härligt att äntligen fått tebax livet igen.
Jag säger inte att allt kommer bli "lättare" och "bättre" nu på en gång.
Men jag vet att ifall man kommer upp ur sängen och träffar folk så
är man åtminstonde på väg åt rätt håll!

Wish me luuk!

"hur är de?"

Det är inte det att jag inte tror att jag någonsin kommer bli glad igen.
Det är inte heller så att jag klandrar honom...
Jag förstår mkt väl. Jag orkar knappt med mig själv just nu.
Och det är väl där halva problemet ligger....!

Just nu är jag varken sugen eller mottaglig för några framtida planer om förhållande osv.
Jag känner mig mest livrädd. Jag ska liksom ut i singel djungeln igen. JAG?!
Hur dejtar man? Vart hittar man folk? Vem umgås man med? Hur hur hur va va va?!

Samtidigt känner jag ändå på något konstigt vis ett inre lugn. Jag kan göra i princip vad JAG vill.
Förstår ni? Jag kan flytta, resa eller ja...om ekonomin tillåter vill säga ;P
Jag kan göra vad jag vill. Utan att egentligen tänka på konsekvenserna...

Även om jag mår dåligt så låtsas jag hela tiden att må bra. Det är därför jag får mina panik attacker.
Genom att låtsas som att jag inte behöver prata å älta det hela. När jag tränger in mina känslor å bara
lever livet. Framåt kommer jag, i tiden. Men inte känslomässigt.

Jag tycker det är väldigt viktigt med slut. Ett bra avslut. Det har jag aldrig förrut tyckt.
Jag har rasat in i nya förhållanden efter att det gamla tagit slut. Lite "hitta en ny så du kan lämna den gamla".
Det var min taktik. Eller, "va så odräglig du kan så han hatar dig å lämnar dig!" Allt är lättare än att bara
bestämma sig å vara mogen å säga hur man vill ha det...

Men nu känner jag inte längre för att leka. Jag kommer säkert att uppskatta å gilla min lilla singel tid senare..
Men jag vet också att det inte är vad jag vill egentligen. Jag vill bo å leva ihop med någon, föralltid!
Dock kan man varken tvinga någon eller vänta på att läget ska förändras. Så då får man leta vidare.
Jag kanske hela tiden har haft min framtid rakt framför näsan på mig utan att se den, men nu har jag en chans.
En chans som jag inte tänker strunta i.

En chans att hitta mig själv. Klara mig själv och att älska mig själv igen.

Det finns säkert tusentals killar å tjejer i min situation å jag kanske är lite egoistisk
som bara ser allt ur min synvinkel. Men som sagt, mina känslor är inte lättast å ha å göra med.
Men för att få någon slags kontroll å självrespekt så måste jag rida ut vågen av känslor...

Ni kanske tycker att min blogg är deprimerande å att jag bara tjatar om hur dåligt jag mår.

Då får det stå för er. Som sagt. Min blogg är min "dagbok" och jag skriver ALLT som jag känner för.
Det kommer att dyka upp både bilder å tävlingar å en hel del annat. Men just nu kretsar mitt liv
på hurvida jag tar mig upp ur sängen eller inte. Och för att kunna leverera roligheter måste det ske roliga saker.
Och ibland orkar jag helt enkelt inte dela med mig av allt heller...

För att kunna älska någon annan måste du lära dig att älska dig själv.

Ibland är det inte menningen att det ska hålla hela livet å man kan inte tvinga det.
Ibland får man känna sig slagen å mörbultad för att i nästa stund klä
sig i bubbelgums rosa å vingla på krogen!
Ibland är det skönt att bara strunta i allt å gå dit näsan pekar.


Att allt känns som en lögn ibland är också patetiskt.
Lögnen blir inte verklighet förens man skiter i att ta reda på sanningen.
När man slutar konversationen för att det inte finns mer att säga.
Så länge det finns gråt, skrik å tårar så finns det känslor.
Det är när man börjar leva för sig själv och för sin egen skull som allt är skit samma.

Man har alltid val i livet. Väljer man en dörr, stängs en annan.

Låser du en dörr öppnas ett fönster. Osv.


Jag tror inte direkt på gud. Men jag tror på att man endast utsätts för prövningar man klarar av.
Klarar man inte av dom så märks det. Men detta är inte en sådan.
Jag antar utmaningen och kommer att klara den. Tids nog.
Men tills den dagen kommer då jag kan tänka på tiden vi haft ihop utan att fälla en tår.
Tills den dagen ska jag känna sorg, smärta och ilska över allt som hänt.
För ifall jag inte skulle känna något skulle det inte betyda något.
Och tro mig. Det här betytt väldigt mkt!

Blev ett långt inlägg. Men det behövs ibland....

mitt val.

Hur jag än vrider å vänder på saker å ting så är det alltid mitt val i slutändan.
Det går inte att vingla genom livet på skyhöga klackar å tro att bara för
att andra gör val åt en så slipper man själv göra några.
Nej det är alltid jag själv som till sist måste bestämma mig.
Är det så här jag vill leva? Är det så här jag vill må?
Och är svaret nej så måste jag själv göra något åt det!

Tomt.

Besviken?
Ledsen?

Nä det är bara tomt.
Jag vet inte längre hur jag ska känna.
Så jävla blåst man kan vara.

But it still hurts.

För privat?

Ibland känns det verkligen som att man blottar sig för mkt.
Men när jag tänker på all fin respons jag får från er så blir jag varm i hjärtat.
Jag skulle inte kunna fortsätta blogga om det inte vore så att jag till å från får lite
kommentarer å ser hur mitt statistik åker upp å ner.

Jag är inte mer än människa med fel å brister. Jag försöker inte vara någon jag inte är.
Däremot försöker jag bli den jag vill vara.

På både gott och ont.

Tänk så fort livet kan ändras...

Det känns verkligen som jag sovit i över ett halvår.
Att jag nyligen vaknat till liv.
Jag är fortfarande inte helt säker på det här
med att vara ute, umgås eller prata med folk.
Jag känner mig väldigt skraj.

Kanske konstigt tycker ni, men då får ni tycka det.
Jag har inte umgåtts med i princip någon sen i somras
om det inte varit alkohol inblandat.

Med detta menar jag verkligen inte att jag druckit speciellt ofta.
För det har jag inte. Bara det att jag helst undvikit å inte orkat med folk.

Att folk har kännt sig till sido satta eller liknande får stå för dom.
Det är egentligen inte mitt fel att det blev så här.
Det är bara en följd av deppighet och en hel del ångest.

Det är mkt känslor som dragits upp på ytan å verkligen
sköljts av.  Många händelser som bearbetats under
årens gång men som inte förens nu fått både klarhet
och kanske till å med grävts ner för gott.

Jag vet att det finns en väldigt stark tjej inom mig.
Kanske rent av en mogen kvinna. Men för att hon ska få
komma fram å vara den jag vill så måste en hel del
saker få redas ut. Allt jag ville vara att reda ut skiten.
Ibland går inte allt som man vill.

Den senaste månaden har varit ett rent helvete och många dagar har
jag i inte ens tagit mig upp ur sängen.
Livrädd för grannar, att någon ska dyka upp
eller veåfasa, tänk om någon skulle ringa?!

Det finns alltid förklaringar till varför man gör vissa saker.
Ibland inte helt logiska. Ibland bara väldigt konstiga.
Men det finns alltid en annledning till varför man gör si eller så.

Jag får väldigt lätt ångest om något tränger sig på i mitt liv.
Att man ska göra något, ett möte eller liknande.
Självklart vet jag innerst inne att det är just det här mötet
som faktiskt kan rädda mitt liv. Jag vill varken må dåligt
eller gå runt med ångest över att inte kunna vara bland folk.

Jag tror absolut inte att detta är obotligt eller behöver behandlas med
diverse olika lyckopiller (ska jag nämna ångesten över att jag känner mig psykiskt sjuk?)
Jag tror att bara man hittar sin egen väg tillbaka så klarar man det.

Jag tror på att man bara får så svåra uppgifter som man själv kan klara av.
Ja alltså i livet. Allt har en menning å jag vet att jag genom den här tiden bearbetat
många års problem som legat gömd. Och troligen skulle varken de ena eller det andra
kommit fram vare sig nu eller kanske inom 20år. Men nu har dom gjort de och jag kan gå
vidare å släppa ångesten, inte över allt. Men mkt ligger begravet. Eller kommer att begravas.

Det spelar ingen roll vad som händer i mitt liv på vissa plan, jag kommer ändå alltid
att tro på ödet. På att är något menningen så kommer det att bli så.
Jag kommer aldrig att tro att kärleken dött. För jag vet att hur det än blir i framtiden
så finns det en hel massa kärlek.

Om inte kärleken är menad till mig. Sure.. Men jag har för mkt kärlek inom mig för
att jag någonsin ska låta lågan slockna...

...


Tidigare inlägg
RSS 2.0